En verklighet man tvingas leva med,
De slår bara stopp i skallen. Kan inte förstå, vill framför allt inte se verkligheten. Något stämmer inte, framtiden va ju ni. Ni va framtidens hjältar. Mina egna underbara vackra hjältar. Vill verkligen inte förstå de här, om ni lämnade de här, skulle jag också göra de. Men de gjorde ja inte, ja sitter ju här fortfarande. De skulle inte vara ni, de skulle vara jag. Tomrummet som är kvar efter er, fylls inte. Aldrig någonsin tycks de här få ett slut. Ja saknar er, ett liv utan er, de funkar inte. Ni betydde för mycket för mig. Snälla, kom hem igen. Tiden rinner, tiden hann i fatt oss, blicken som fick mig förstå. Orden som gav så mycket smärta, ordlös. Kunde inte hända, inte mig. Inte er, varför? Ja vill inte mer, vill inte fortsätta mer. Spåren som är djupt rotade i mitt hjärta, dom försvinner inte. Den där stunden, och alla funderingar. De försvinner inte. Vill inte, kan inte glömma. Saknaden är för stor, ja ramlar ner. Faller fritt, ingen va min fallskärm, de va ja som fick ta all smärta. Varför är de så svårt att glömma bara? Alla andra kan, men inte jag. Ångrar så mycket, så mycket ja inte fick gjort. Varför tar man inte mer kort? Varför tar man sig inte tiden att sitta hos dom lite längre? Varför va man så dum, alla dessa frågor. Ingen någonsin kan svara på. Nu är energin slut för de här, vet inte vart ja ska få den ifrån, de va ju ni som gav mig den. Men nu är stjärnorna åter på himlen, och ja är här. Kom hem, de är tomt här. Ord kan inte beskriva hur de känns där inne, hur dött de är. Hur tungt hjärtat är, hur minnena och bilderna får mig tillbaka. Till stunden då stjärnorna slocknade här på jorden. Kan inte glömma de som hänt, snälla hjälp mig.
De slår bara stopp i skallen. Kan inte förstå, vill framför allt inte se verkligheten. Något stämmer inte, framtiden va ju ni. Ni va framtidens hjältar. Mina egna underbara vackra hjältar. Vill verkligen inte förstå de här, om ni lämnade de här, skulle jag också göra de. Men de gjorde ja inte, ja sitter ju här fortfarande. De skulle inte vara ni, de skulle vara jag. Tomrummet som är kvar efter er, fylls inte. Aldrig någonsin tycks de här få ett slut. Ja saknar er, ett liv utan er, de funkar inte. Ni betydde för mycket för mig. Snälla, kom hem igen. Tiden rinner, tiden hann i fatt oss, blicken som fick mig förstå. Orden som gav så mycket smärta, ordlös. Kunde inte hända, inte mig. Inte er, varför? Ja vill inte mer, vill inte fortsätta mer. Spåren som är djupt rotade i mitt hjärta, dom försvinner inte. Den där stunden, och alla funderingar. De försvinner inte. Vill inte, kan inte glömma. Saknaden är för stor, ja ramlar ner. Faller fritt, ingen va min fallskärm, de va ja som fick ta all smärta. Varför är de så svårt att glömma bara? Alla andra kan, men inte jag. Ångrar så mycket, så mycket ja inte fick gjort. Varför tar man inte mer kort? Varför tar man sig inte tiden att sitta hos dom lite längre? Varför va man så dum, alla dessa frågor. Ingen någonsin kan svara på. Nu är energin slut för de här, vet inte vart ja ska få den ifrån, de va ju ni som gav mig den. Men nu är stjärnorna åter på himlen, och ja är här. Kom hem, de är tomt här. Ord kan inte beskriva hur de känns där inne, hur dött de är. Hur tungt hjärtat är, hur minnena och bilderna får mig tillbaka. Till stunden då stjärnorna slocknade här på jorden. Kan inte glömma de som hänt, snälla hjälp mig.


