,

De kan va skönt att leva,
om man tror på sitt liv,

För hur är de egentligen? Tror ja på mig själv? Eller försöker ja bara inbilla mig om att de vänder en dag? Ja vet själv inte. Nog både och, ja vill tro att de vänder, men den tanken försvinner. När min bubbla spricker och den där verkligheten kommer fram. Ja vill inte se den, men tiden hinner i fatt mig. Ja är ingen sprinter, bara någon som springer för livet. Men man kan ju inte leva så, en dag måste man ju våga inse sanningen. men ja vill inte veta, vill inte tänka att allt nu är borta. Är de sant? Ja tror inte på de, men vart skulle dom då vara? Alla man en dag förlorar, ingen lever för evigt. Vart tar dom vägen när ja vägrar se sanningen? För att komma förbi den här uppförsbacken, måste ja bearbeta allt. De är i alla fall tanken. Men.. Orden är så lätta att säga, men som bly att göra. Tungt, jobbigt o ja vet inte hur man gör. Ja kan inte riktigt förklara, för.. de finns inga ord kvar till mig. Någon äter dom, kunde ja bara skriva de som hjärtat säger, skulle allt vara så mycket lättare. Men.. äsch, vem bryr sig ändå? nej juste, ingen. Ja har redan slutat hoppas på de, de är inte värt de längre. Vänner är bara skit, dom vill ju man klarar sig själv, då får ja väl göra de med.

För ja är starkare än vad ni tror,