,

9 månader- tillbaka till ruta ett. Men känns typ så, fast ja vet de inte är så. Men de känns som man bara står och trampar, trampar sig längre ner i skiten. Gråter,paniken ja allt som bara blir i överflöd. Ligger o tänker på dom, därför kan ja inte sova. Saknar dom för mycket, vill inte gå upp på morgonen. Vill inte påminnas, men måste. Varje dag, händer de något som gör att man tänker på de. Hela tiden, fast ingen vet. Visst kanske ja verkar glad, men är ja de? nej, ja mår sämre än sämst. För 9 månader sen såg ja Omega och kruse för sista gången i livet. Tillbaka till den tiden, alla minnena. Allt, de.. ne ja finner inga ord för de. De va hemskt, rätta ordet-hemskt. De va aldrig bra,i alla fall inte för Kruse. De va aldrig bra för honom, även fast ja alltid försökte, så gott ja kunde varje dag. Sista månaden va ja hos dom som om i morgon aldrig skulle komma,vilket den en dag inte gjorde heller. Ändå ångrar man så mycket, saker man inte hann göra, varför har man så lite bilder? knappt något på Kruse, han kommer aldrig tillbaka. Fan, ja hatar att tänka så, men gör de ändå hela tiden. ta mig bara tillbaka, tillbaka till dom igen. Allt ja vill.

Björkhems Omega & Kruse
Vila i frid