,

Man tror folk alltid är glada, lyckliga. Är dom de? de verkar nästan så. Dom är alltid glada, inget verkar bryta dom. Ja beundrar dom, men säger inget. Som om ja vore luft. Ignorerad. De är hemskt, tyngden på hjärtat. Så jobbigt, så hårt. Så tungt är allt,som om någon håller mig nere. Drar ner mig, ja vill prata. Få ut allt, men de går inte. När aj väl samlat mod, finner jag ingen där. Ja går runt runt, letar efter svar. Finner inga. Musiken lindrar alla smärtor för ett tag. men inget som gör de bra på lång tid. Ja är ledsen, påminns hela tiden. Faktum är att nästa vecka, om exakt en vecka lämnade Sorba mig, en sista stund. Den sista stunden finns i mitt inre, ja bygger bilder som föreställer allt. Lidandet slutade i hennes egen box, en hemskt syn. Att se henne i sån smärta på kvällen, hon andades tungt. Minnes bilder, dom gnager och förföljer. Saker som folk inte tror. Dom vet inte hur ja mår, vad ja känner eller vad ja vill. Saknad är enorm, ja vill inte leva utan dom. Ja står kvar på samma plats ja kalla hemma förut, de känns inte längre som hemma.De är inte hemma om ni inte finns. Ja vill plocka ner stjärnorna, mina stjärnor som lyser för mig. Som om deras ögon speglar sig i mig, som om man ser ögonen glimma igen, dom lyser för mig. Ja vill inget annat än att bli en i mängden,

En av alla stjärnorna på himlen,